Aguéli/Klee. Filosofiskt glimrande möte

Moderna Museet, Stockholm

T o m 24/4-2016

Konstrecension. Dagens Nyheter Kultur 17 januari 2106.

Paul Klee: Kairuan, framför porten, 1914. Foto: Moderna museet

Paul Klee: Kairuan, framför porten, 1914. Foto: Moderna museet

 

Ivan Aguéli: Moske I, ca 1914. Foto: Martin P Bühler/Kunstmuseum Basel

Ivan Aguéli: Moské I, ca 1914. Foto: Martin P Bühler/Kunstmuseum Basel

Kan en målning av en trädgård och en palmlund utgöra en motståndshandling? Ja, i tider av snabb förändring och auktoritära ideologier, svarar Moderna museet och öppnar vårsäsongen med ett  filosofiskt och glimrande möte mellan expressionisten, Bauhaus-läraren och antinazisten Paul Klee (1879-1940) och hans äldre kollega syntetisten, religionsfilosofen och muslimen Ivan Aguéli (1869-1917). Sedermera Abdalhadi, medlem av den sufiska shadhili-orden.

Det är omtumlande aktuellt. I fyra salar, med 86 målningar och teckningar samt en tidning fylld med dåtida och samtida poesi, politik, esoteriska betraktelser och konstnärernas egna konsttexter, öppnas nya sätt att se på måleriets möjlighet att i detaljen gestalta stora sammanhang och underliggande strukturer. Ett skärskådande utforskande lika obekvämt för det förrförra sekelslutet  som för dagens vinstdrivande ekonomier och totalitära regimer. Dröjandet och vägen vid sidan av blev Klees och Aguélis motstånd mot effektivitetskrav och doktrinära sanningsanspråk.

Ytligt visar mötet mellan Paul Klee och Ivan Aguélis bildvärldar en del likheter. I små format sökte båda det  koncentrerade motivet; byggnaden, trädet och grästuvan, rundeln och månskäran. Allt reducerat till specifika tecken, genomsyrade av ljus.

Fast ju längre jag betraktar Paul Klees och Ivan Aguélis bildvärldar desto mer olika ter sig deras perspektiv. Klee är modernisten, som med kubismen och orfismen redan klippt upp naturalismens ytkonventioner. Aguélis valör- och stafflimåleri med bara en skymt av Cézannes plangeometri, står ännu på tröskeln till den modernistiska revolutionen.

Den första salens inledande bildpar är talande. Nordafrika 1914-15 utgör mötesplatsen. I Aguélis målning ”Moské I”, målad två år före hans död 48 år gammal, tycks den heliga byggnaden upplöst i mättat blyvitt. I den hägrande huskroppen öppnar sig en sugande ingång. Där stannar betraktaren, intill en knotig trädstam som breder ut sin blåtonade trädkrona över minareten. På utställningen ser jag med ens hur trädet och tornet återkommer genom Aguélis måleri, som sökandets stöttepelare och vertikala lod. Palmerna i sig tycks inte intresserat honom, endast dess representationer. På nära håll ser palmträden ut som borstiga kvastar.

Klees målning intill, ”Kairun framför porten” 1914, handlar också om en ingång. Men den syns knappt. Klee, som istället bryter upp   synfältet i optiska prismor låter inte betraktaren stanna på ödmjukt  avstånd. I hans måleri är staden och landskapet insvepta i kalejdoskopiska ljusbrytningar som sprakar av färg. Klees bilder är inte på väg in. De är redan inuti. Det märks att Klee utbildades till glasmästare, specialist på färgat glas.

I hans sällskap framstår Aguélis långt sparsammare måleri som nästan dovt, till och med depressivt. Det blåser sällan i hans palmlundar. Där är kontemplativt stilla. Här på Moderna Museet sjunger Paul Klee och Ivan Aguélis bildvärldar olika sånger. Aguéli entonigt, upprepande. Klee rytmiskt rörligt, gospel- och bluesklingande. Men så var Klee därtill även konsertviolinist. Och hans hustru Lily Stumpf konsertpianist. Ibland är Klees målningar byggda som partitur där stiliserade träd utgör nottecknen och en kamel anger tempot.

Medan Aguéli renodlar den andliga syntesen, söker Klees  alltings förening. I blomman, klotet, systygnet och linjen bor leken, mystiken och själen. På Moderna Museet ser jag Klee och Aguéli med helt nya ögon.

3 X geometriska motiv hos Ivan Aguéli och Paul Klee

CIRKELN

I Paul Klees bildrum samsas hel världen: himlakropparna, fåglarna och blommorna, musiken och konsten. Utmejslade i detalj och med klotet som samlande punkt, som i ”Ad marginem”, 1930. Men Klees rundel är lika central som föränderlig. Ibland en sol, stundom ett nottecken, då och då en boll, ett huvud eller bara en färg.

Paul Klee: Ad marginem, 1930. Foto: P Bühler/Kunstmuseum Basel

Paul Klee: Ad marginem, 1930. Foto: P Bühler/Kunstmuseum Basel

TRIANGELN

Ivan Aguélis horisontella målningar rymmer få rundlar, men desto fler vertikala träd och torn. I fjärran syns också den uppåtsträckta triangeln i bergskrön, stadssilhuetters tinnar, trädkronor och på minareternas toppar. Sällan spetsiga, ofta trubbiga. I Aguélis måleri leder den andliga vägen både inåt och uppåt.

REKTANGELN

Klees formförråd består också av rektangeln, tumlad genom mesopotamisk mosaik, sydda lapptäcken, stenläggningar, glasinfattningar, odlingslandskap och ockulta färgläror. Målningen ”Terrasser” (1929) skimrar av inifrånkommande färger, rosa, blått och engelskt rött.

Jessica Kempe

Publicerad DNKultur 17/1-2016