Kulturell rensning del 1 – Sund konst ska rädda nationen

Andres Serrano: ”Antonio och Ulrike”. Ur fotosviten ”A history of sex” 1995.

Publicerad i Dagens Nyheter Kultur 4 juni 2009.

Den 5 oktober 2007 krossade fyra nationalsocialister (nazister) världskonstnären Andres Serranos fotoutställning ”A history of sex” på regionmuseet Kulturen i Lund. Vrålen och smällarna var ohyggliga och yxhuggen så brutala, berättar ögonvittnen, att väggarna spräcktes. I synnerhet bakom de bilder som föreställde mörkhyade personer. Men konstförstörarna högg inte enbart i blint hat. I ett manifest deklarerade de: ”Mot den fortsatta degenereringen av den svenska kulturen … Mot dekadens, mot perversioner … för folket och den sunda kulturen.”

Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och Nationalsocialistisk front (NSF) applåderade och publicerade. ”Sjuka utställningar som den i Lund får finansiera sig själva”, fastslog Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder på Region Skånes Kulturnämndsmöte senare samma höst.

I andras ögon föreställde Andres Serranos stora färgfotografier ingenting annat än vuxna människor som i undersköna renässanslandskap och i saligt samtycke umgås erotiskt med varandra. Eller med sig själva. På alla vis. Före syndafallet. På sin blogg vidhöll dock Sverigedemokraternas ungdomsförbundsordförande Erik Almqvist Serranos skadliga inflytande och lade in ett bildmöte mellan vad han ansåg vara den ”sjuke” Andres Serrano och den ”friske” Anders Zorn.

En folkhälsovarning som det genast gick att vända på. I Serranos fotografi syns en äldre kvinna med makt över sin sexualitet och med ögonen riktade rakt mot betraktaren. I Zorns målning ”Midsommardans” (1897) syns kvinnor med blickarna sänkta och suddiga och håret dolt under dåtidens svenska huvudduk, sjaletten. Vad ville Almqvist egentligen säga?

När Andres Serranos utställning förra vintern visades i Alingsås lilla konsthall skedde det bakom mörkläggningsgardiner och batongförsedda Securitasvakter. På tåget dit den 9 februari 2009 anade jag ännu inte att besöket i den hotade konsthallen skulle leda mig långt in i de svenska nationalistiska partiernas och gruppernas besynnerliga konståtskillnadsläror. Särskilt Sverigedemokraternas, som gäckade och gled undan.

Ett Rapportinslag (1/5-09) skingrade mitt utdragna grubblande. Där meddelade växtnäringsexperten Tom Ericsson vid Sveriges lantbruksuniversitet att marknadens olika jordsorter är överflödiga. Balkongblomman, rhododendronbusken och syrénträdet trivs utmärkt i en och samma mylla, bara de får vatten, solsken och näring.

För Sverigedemokraternas estetiska och etniska rensningspolitik tycks se på konsten och människan som trädgårdsindustrin ser på plantering. I sin programförklaring har SD konstruerat en jordmån för varje tänkt mänsklig särart och en rabatt för varje föreställd särartskultur. Ty, så tror SD, om konsterna, kulturerna och människorna blandas – då vissnar de ner och dör.

Så här naturvårdande motiverar SD:s programförklaring sina krav på en nation och en kultur: ”Låt folk vara herrar i eget hus … De unika och olikartade identiteter som mänsklighetens olika folk och folkgrupper uppvisar är betingade av deras kultur. Kulturell mångfald är lika nödvändig för mänskligheten som biologisk mångfald är för naturen. De skilda kulturerna är mänsklighetens gemensamma arv och bör erkännas och skyddas till allas gagn.”

Förbryllande. Mänskligheten och konsterna är inte organiskt delbara och låter sig inte sorteras efter Naturvårdsunionens röda listor över utrotningshotade bergsvioler, järvar och jaktfalkar. Sverigedemokraterna är inte ensamma om sin biologiska särartsteori. Djupt inne i dagens nationalistiska rörelser, de främlingsfientliga och högerextrema i dagligt tal, lever ännu rasbiologins idé om evolutionärt avknoppade (divergerade) människoarter som måste separeras för att inte fortplanta sig med varandra. Att begreppet divergera inte längre används om människor (bara om upphöjda tuvor och skilda meningar) hindrar inte ND:s principförklaring från att fröjdas över att ”världens … olika skilda folk … kulturella och etniska särarter … är … en manifestation av livets fantastiska förmåga att ständigt divergera.”

Genetiska människoraser/särarter finns inte. Bara en enda enhetlig och färdigblandad människosort. Det är genforskningens entydiga resultat (se till exempel DNDebatt 12/4-09). Inga medfödda folkkaraktärer således, inga biologiska venezuelaner, vietnameser och värmlänningar och inga nedärvda kulturer. Bara sociala.

På den vitryska sjalen blommar en syster till rosen på Botkyrkadräktens ulliv. Fast när SD:s partisekreterare Björn Söder i ett öppet chattsamtal förra våren tänkte sig en artegen skåning danad av Kullabygdens keramik bortsåg han från att Höganästallriken lånat sin glasyr från Asiens och sina pärlbårder från Nordafrika.

Att kulturen i allt väsentligt är förvärvad vill Sverigedemokraterna inte tro. De hoppas ännu på konstens och designens makt att stärka svenskarnas förmodade särart och kulturella likhet. Och det råder ingen tvekan om att Sverigedemokraterna brinner för konsten. I synnerhet för den offentliga. Men för att den ”rätta” konsten ska kunna odlas fram, anser SD:s konstprogram, måste den artfrämmande konsten gallras ut.

Sedan flera år driver Sverigedemokraterna verbala och politiska utrensningskampanjer mot fri och gränsöverskridande konst. Inga skattemedel till utställningar med polsk samtidskonst, proklamerade partiledaren Jimmie Åkesson i P1:s Lördagsintervju 3/5-08. Inga offentliga konstverk med ”surrealistiska variationer” i Gävles utemiljö, deklarerade SD:s kommunledamot Roger Hedlund i Gefle dagblad i nov 2007. Inga kulturanslag till Kulturen i Lund, till fria konstprojekt, Bosniska kulturföreningar och folkhögskolor med internationell inriktning i Skåne, krävde Björn Söder på Kulturnämndens novembermöte i Region Skåne 2007. Och lade ett förslag om sänkt kulturbudget med 30 procent – men såg gärna regionstöd till Charlotte Weibulls Folklivscenter i Åkarp som arkiverar folkdräkter.

Det dröjde innan jag upptäckte det heta konstintresse som bultade inuti Sverigedemokraternas iskalla konstprogram. Först såg jag bara allmän konstfientlighet. Dubbelheten är logisk. SD, ND och NSF sorterar inte ut oönskad konst för att den är ful, dålig eller pornografisk. Det är bara ett svepskäl. De vill ta bort konst som anses folkfördärvande för att ge plats för konst som anses folkförbättrande. Nationaldemokraterna – Sverigedemokraternas forna kamrater i den nationalsocialistiska/nynazistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt – formulerar samma tilltro till konstens särartsuppbyggande uppdrag: ”Begränsa inflytandet av främmande kulturer i Sverige … Prioritera sunda ideal som visar upp eftersträvansvärda och livsbejakande egenskaper …Byggarkitekturen och den offentliga konsten skall ha som mål att skapa harmoni … och … appellera till vår historia och våra hjältar…”.

Det var först efter besöket i Alingsås konsthall som jag förstod samstämmigheten i de svenska nationalisternas attack mot den fria och gränsöverskridande konsten. ”Sjuk” (SD), ”Dekadent” (ND, NSF) och ”Degenererad” (ND, NSF) löd även i Alingsås deras samlade Serrano-dom. Degenererad i den avskaffade meningen ”urartad”, det vill säga ärftlig försämring av en mänsklig ras.

Så småningom klarnade mönstret. Med en egen uppfräschad och folkhemsanpassad version följer SD:s konstpolitik nazismens rashygieniska konstmodell. I botten ligger idealbilden av det egna, byggd på idén om biologisk olikhet. Ur särskildhetstanken uppstår skräcken för det invaderande och avvikande. Ur hotbilden föds hatet. Med hatbilden legitimeras de drastiska åtgärdsförslagen. Hit hör inte minst Sverigedemokraternas assimileringsplan för invandrare, SD:s så kallade ”öppna svenskhet”, som erbjuder immigranten att utplåna sina tidigare identiteter för att uppgå i majoritetskulturen. Vilket tar generationer enligt SD.

Men mina frågor stannade inte i Alingsås. De fortsatte till Gävle kommun. Där har Sverigedemokraterna nämligen gjort det till sin profilfråga att byta ut all ”förfulad”, ”obegriplig” och mångtydig konst på gator och torg mot entydig konst i ”klassicistisk stil”.

Femte Elementet
Carin Ellberg: ”Det femte elementet”. Gävle kommun tillsammans med Statens konstråd. Norra rondellen i Gävle. 2002 Fotograf Gävle Konstcentrum.

Om Sverigedemokraterna ägt den politiska makten hade inte Carin Ellbergs skulpterade vardagsgudinna stått kvar i rondellen vid Gävles Trafikplats Norrtull. Ty Sverigedemokraternas tre kommunledamöter tyckte hon var ful, flertydig och främmande och liknade en rymdvarelse. De lade in en partimotion om att flytta bort henne. I stället ville de pryda platsen med ”synbar och stilren konst” som ”anknyter …till Gävles historia”. (Arbetarbladet 3/1-08). Utan framgång. I januari 2008 avslogs SD:s partimotion av en enhällig kommunstyrelse.

Än har ingen rört rondellskulpturens skära, stolta och trötta huvud som på toppen av sin mångmeterhöga hårtofs balanserar bilden av en fåtölj, en lampa och två barn. Livspusslet? Hemmet, arbetet, familjen? Jag ringde upp Gävles SD-ledamot och EU-kandidat Margareta Sandstedt för att fråga vad Sverigedemokraterna menar med ”synbar klassicism”.

-Ordning, symmetri, välavvägda proportioner och gyllene snittet som högsta standard för konst och arkitektur, svarade hon snabbt.
-Den stora allmänheten, fortsatte hon, mår bra av begriplig konst som påminner om naturens harmoni och Gävles egenskaper. Ingen ska behöva bli upprörd i det allmänna rummet. Jag undrar var Gävleborna ska gå om de vill se konst som handlar om drömmarna, döden och olika sätt att se på världen. Margareta Sandstedt svarar åter utan att tveka.

-Det hör till den smala konsten som det är fel att exponera på gator och torg. Fritt skapande hör inte hemma i den yttre miljön, utan på särskilda konstplatser och speciella byggnader dit man kan gå frivilligt.

Vad SD i Gävle säger light säger ND med rasmättad tyngd: ”Begränsa offentlig exponering av nedbrytande och degenererande inslag … såsom sjuk konst och framhävandet av amerikansk ghettokultur … På samma sätt som konstnären har frihet att ställa ut sina verk på ett galleri skall medborgaren ha rätt att slippa osund konst i sin vardag.”

Konsten som förbättrare av folkmaterialet är en hypotes lika vetenskapligt nedlagd som Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Det fanns helt enkelt inga genetiska folkslag att förädla. Och inte en enda homogen svensk. Det vill varken SD, ND eller NSF tro. Men Sverigedemokraterna vill uttrycka sig populärt. Om hur SD motiverar sin konst- och kulturpolitik med lån från mer gångbart och nyrasistiskt håll handlar artikeln Kulturell rensning. Del II: ”Svensk hambo är också polsk”.

LITTERATUR:

Rasmus Fleischer: ”Etnopluralism. Om Nationaldemokraterna och framväxten av en ny rasism”, C-uppsats, 2003.

Richard McCulloch: ”Det rasliga fördraget. Ett upprop för rasliga rättigheter, rasligt bevarande och oberoende”, 1994.

Ingemar Karlsson och Arne Ruth: ”Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket”, 1983.

Maja Hagerman: ”Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder”, 2006.

Thomas Böhm: ”Inte som vi! Psykologiska aspekter på främlingsfientligheten och rasism”, 1996.

Nils Uddenberg: ”Ideér om livet. En biologihistoria 1-2”, 2003.

RADIODOKUMENTÄRER:

”De missnöjda”: serie i fyra delar i SR P1, med bland andra Christoph Anderssons ”Från gatan in i parlamenten” från februari 2008. Repris våren 2009.

Kaliber SR P1: Kalibers granskning av Sverigedemokraterna, 29/3, 5/4, 12/4, 31/5 2009.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *