Våldets smärta och motståndets kraft

Psychosis, part 1.
I will never talk about the war again. Färgfabriken, Stockholm. Visas t o m 19/11 2011
Konstrecension, Dagens Nyheter Kultur 29 oktober 2011.

I Igor Grubics dubbelvideo ”East side story” (2006-2008) intar dansare de platser där gayparaderna i Belgrad och Zagreb möttes av våldsamt hat. Foto: Per-Arne Sträng

Partisan songspiel: Belgrad story

Stillbild ur ”Partisan songspiel: Belgrad story” 2009

Under 1990-talets Jugoslavienkrig skar den serbiska nationalistledaren och biologiprofessorn Biljana Plavsics ord genom märg och ben: ”Bosniens muslimer är ett genetiskt misstag i den serbiska kroppen”. Vi är många som minns tillägget. Att rensa ut dem, förklarade hon, ”vore att låta naturen ha sin gång”. (se DN 26/1-03)

På Färgfabrikens pågående utställning ”I will never talk about the war again” talar konsten på Balkan högt om de psykologiska verkningarna av Jugoslavienkrigens etniska rensningar. Till en början var det svårt att skildra krigets  psykiska trauman, berättar curatorn Vladan Jeremic i katalogen. Under och efter krigen ville konsten vara socialt analytisk. Privata och kollektiva lidanden hölls tillbaka eller lindades in i symbolik.

På Färgfabriken öppnas locket både försiktigt, tvehågset och våldsamt. I den videofilm som givit utställningen dess namn försöker de två bosniska konstnärerna Lana Cmajcanin övertyga varandra om att aldrig mer prata om det krig som de allra mest vill prata om. Vilket de här gör. I deras sex gråa sovbås ”Bedtime stories” (motstridigt mysiga) lyssnar jag till skakande vittnesmål, ibland knappt hörbara, om tillvaron i skyddsrummen under Sarajevos belägring.

Adela Jusic och Om kroppen är extremnationalismens mål är det med kroppen som konstnärerna här gestaltar övergreppens smärta och motståndets kraft. Sällan har jag sett dansen uttrycka frihet så starkt. I den kroatiske konstnären Igor Grubics stora dubbelvideo ”East side story” (2006-2008) intar dansimprovisatörer de platser i Belgrad och Zagreb där gayparaderna åren 2001 och 2002 utsattes för våldsamma attacker. Medan dansarnas koreografi kränger, faller och vecklar ut sig i de mest oväntade rörelser, visar verkets andra skärm bilder på gayparadens rasande angripare. Mot  rashygienens, homofobins och den religiösa fanatismens hatiska kontroll ställs kroppens och konstens obändighet. Två mindre fotografier påminner påpassligt om Marina Abramovics tidiga antinationalistiska performance ”Rhythm 2” i Belgrad 1974 där hon inför publik försatte sin kropp i olika tillstånd med hjälp av kraftfull psykofarmaka.

Dansen tycks dock vara utställningens ledmotiv. Den ryska konstnärsgruppen ”Chto Delat?” står bakom ett annat nyckelverk, det filmiska ”Partisan songspiel: ”Belgrad Story” (2009), där en lesbisk kvinna dansar för sexuell frihet och även låter tungan ingå i koreografin. Intill henne uppför en kvinna i blodmönstrad vit kjol en dans mot neokapitalismens svarta kostymer, sinnebild för den nya förtryckarmakten. Fast huvudnyckeln till utställningen finner jag i katalogen. Där påminner estetikprofessorn Cecilia Sjöholm om filosofen Hannah Arendts klassiska beskrivning av hur bildandet av den suveräna nationalstaten flyttade över idén om människans fri- och rättigheter till en idé om statens fri- och rättigheter. Så konstruerades bilden av den lilla människan och ”the small people”, vars berättelser kom att underordnas den överordnade.

Dock inte i Färgfabrikens utställning, den första i undersökande projektet ”Psychosis” som vill utforska det det mänskliga psyket ur både kollektivt och individuellt perspektiv. Jag väntar med spänning på del två.