Krönika, Tidskriften Hemslöjden nr 1/2010
Den svenska nationalromantikens konst, hemslöjd och folkkultur görs ofta mer ”svensk” än den var. I själva verket var det på långa resor i Afrika, Asien och Amerika, i Spanien, Frankrike och Italien som Anders Zorn fann vitheten på dalkullornas hucklen, som Karin och Carl Larsson hittade klänningens japanska kontur och Richard Bergh upptäckte tallen i pinjeträdets form. Med den franska impressionismens optiska färglagar såg Carl Wilhelmson det havsblå i fiskebäckskilsbornas ögon. Det vi uppfattar som inhemskt är också utländskt.
Hur skapar konsten, kultur- och konsthistorieskrivningen bilden av landskapet och de människor som lever där? I 1970-talets konstvetenskapliga kurslitteratur framställdes Algeriets, Skagens och Bohusläns klippor och ljus, invånare och klädedräkter som konstanter vars förmodade naturgivna särart bara konstnären kunde finna ett äkta uttryck för. Så här folksjälssvärmiskt beskrevs Carl Wilhelmsons måleri i Henrik Cornells ”Den svenska konstens historia” 1968: ”Ingen har som han givit oss den svenska allmogens väsen … Med romantiskt patos och realistisk syn söker Wilhelmson människan sådan hon är.” Och vidare om Anders Zorn: ”Hans dalkullor äro ett ofördärvat släkte … Deras nakenhet … bidrar genom sin oklanderliga friskhet … till den stolta heroiseringen av Dalarna och dess folk.”
Jag sitter på en brygga vid Bottnafjorden i Bohuslän och grubblar. Idag arbetar konstforskningen med tanken att bild är konstruktioner av visuellt språk. Mitt eget lager av bohuslänska konstskildringar lägger sig som ett filter ovanpå Bovallsstrands granitberg: Inge Schiölers flammande hällar, Ingegerd Möllers lavar, Arne Isacssons rinnande klippor, Fredrik Landergrens babyskära kobbar och Lill-Marie Blombergs Tarkovskijmörka skrevor. Bilden av Bohuslän är relativ.
Det anser dock inte de främlingsfientliga rörelser som idag vill göra Carl Wilhelmson till den sanna uttolkaren av Bohusläns själ.
Om somrarna växte jag upp på en bohuslänsk ö. Som tonåring längtade jag i land. Friheten hägrade över husen i Långesjö. Under havets glittrande yta simmade brännande rödmaneter. Jag kunde inte bada. Jag grät och förbannade. Bergen var muskulösa. Horisonten hög. Klipporna rosa med huggormar på. Jag isolerad – som så många flickor och kvinnor i Bohusläns övärld. Vem äger Bohusläns ljus?
Hur ska man hantera att den svenska nationalromantiken var lika lidelsefullt nationalistisk som internationell och mångkulturell? Anders Zorn gav pengar till Mora Hemslöjdens Vänner. Han skänkte också 5 000 kronor till den stora rasbiologiska ”Folktypsutställningen” i Stockholm 1919.
1900-talets första hälft var vetenskapligt besatt av mänskliga olikheter, skriver historikern Maja Hagerman i boken ”Det rena landet” 2006. Anders Zorn, Carl Larsson, Viktor Rydberg, Carl Wilhelmson och Ellen Key slöt alla upp bakom projektet att lära det svenska folket att skilja den tänkta ”långskalliga” nordiskt-germanska rasen från de lika tänkta icke-svenska ”kortskalliga” raserna. Rashygien sågs som en naturlig del av moderniteten, kulturbevarandet och den nya konsten. Med fotografier av sig själva, pengar och priser bidrog Selma Lagerlöf, Jenny Lind, Carl Milles, Verner von Heidenstam och Albert Engström till både utställningen och den efterföljande läroboken. 1922 öppnande Statens institut för rasbiologi i Uppsala.
När Nationalmuseum och Waldemarsudde i rader av utställningar låtit 2000-talet möta de svenska nationalmålarna skrivs denna historia bort. Varför? Bara genom att skriva fram den nationalromantiska rörelsens verkliga motsägelser kan man slå hål på dagens nationalistiska myter om en ”ren” svensk folkkultur.