Ruskigt bra ryska realister – konstnärsgruppen Perededvizjniki

Peredvizjniki – banbrytare i ryskt måleri.
Nationalmuseum, Stockholm
Visades t o m 22 januari 2012
Konstrecension, Dagens Nyheter Kultur 29 september 2011

Isaak Levitan: Björkdungen, 1889 Olja på papper klistrad på duk, 30 x 51 cm Tretiakovgalleriet, Moskva Proveniens: Köpt år 1955 från AP Langovoj, Moskva (15511)

Abram Archipov: Före mässan, 1892 Olja på duk, 58 x 114 cm Ryska museet, S:t Petersburg Proveniens: 1908 från V. von Meck, Moskva (Zj-4390)

Med livegenskapens avskaffande i Ryssland 1861 och de demokratiska folkupproren i Europas huvudstäder åren 1830 och 1848 slogs ateljéfönstren upp i den öst- och västeuropeiska konsten. Med Karl Marx och Charles Darwins skrifter (1848, 1867, 1859) på skrivbordet, social rättvisa i sinnet och starka färger på paletten bytte konstnärerna akademism mot realism. Istället för änglar stadens tvätterskor, istället för antika gudar vägrenarnas järnvägsarbetare och stenhuggare, istället för gudinnor ax- och kolsamlerskor.

I Frankrike lanserade konstnären Gustave Courbet år 1855 begreppet realism. Den ansågs farlig. Om pråmdragarens ögon doldes under hatten och såningsmannens händer i utsädespåsen anades representanter för en människomassa med ett helt annat ärende än fredligt dagsverke.

Nu fylls Nationalmuseums salar av Rysslands största realistiska 1800-talsrörelse ”Peredvizjniki” 1870 – 1923. Översatt till ”Sällskapet för vandringsutställningar”, uttalat `peredvischniki`, ”Vandrarna” i dagligt tal. Så omfattande, mångsidigt och konstnärligt rikt har den ryska 1800-talsrealismen aldrig tidigare presenterats i Sverige. Här ger hundratalet målningar bilden av det ekonomiska och politiska förtryck, den återtagna värdighet och stärkta klass- och kulturidentitet som drev det ryska folket att ta makten år 1917.

Bildkonstens betydelse var stor. Utarmade av den kejserliga konstakademiens reglemente och konstnärsexploatering gjorde Peredvizjniki slut med den officiella konstens antika efterhärmningar och platta salongskonst. Rustade med klassisk skolning gav de sig i kast med sitt konstpolitiska uppdrag – att i lager på lager modellera fram människans villkor och vardag under tsarens totalitära regim, godsägarklassens övergrepp och kyrkans maktmissbruk.

Genrerna var många: folklivskildringar och agitationsmotiv, landskap, porträtt och folksägner. Huvudtemat var bondeklassens mörklagda berättelser om särbeskattningar, strafflagar och beskuren rörelsefrihet.

Peredvizjnikis konstnärer polisbevakades, censurerades och tvingades enligt konsthistorikern och medkommissarien David Jacksons fylliga katalogtext till kompromissande individualisering och symbolisering för att undkomma arresteringar. I Nikolaj Jarosjenkos målning ”En kvinnlig student” (1880) ser modellen barnsligt oskyldig ut medan den enkla klänningen signalerar kvinnorörelsens motstånd. I Ilja Repins målning ”Han vägrar bekänna” (1879-85) tycks fångens ansiktsuttryck lika troende som trotsigt.

Är det rättvisekänsla och sanningsiver som får de ryska naturalisterna att måla så ruskigt bra? Trots inskränkningar är varje detalj i Peredvizjnikis måleri levandegjord, inifrån och ut. Händer och näverskor, kjoltyg, kinder och trädstammar tycks framkallade underifrån, med valör på valör, med mjuk pensel för författarens svarta kavaj, bredare för dikesleran, tunn och spänstig för bondens skäggstrån och den lappade barnjackans systygn. I Vasilij Perovs ”Den drunknade kvinnan” (1867) har den dödas kängor ägnats lika stor omsorg som hennes kritvita fingrar.

Det är ett naturalistiskt valörmåleri före impressionismens komplementfärgade soljus, då man ännu trodde att färger var en lokal egenskap hos tinget som gjorde marken beige, kajplattorna grå, bladet helgrönt och björken helvit. Samtidigt syns glädjen över den frisläppta färgen. I de nationella motiven sprider sig sjalarnas röda och rosa rosor till husfasadens trasiga murbruk. Allt fotografiskt avgränsat och skarpt som på en filmduk eller en teaterscen. Att Ilja Repin använde fotografier som förlagor är känt. Var det med en fotografisk research som Ilja Repin förmådde måla vreden och vanmakten hos de hänsynslöst utnyttjade pråmdragarna vid Volgas brandgula strandremsor? Nationalmuseum visar hela arbetsviten.

Vidden av Rysslands socialt engagerade 1800-talskonst har utgjort en blank fläck i den västerländska konsthistorieskrivningen. Nyss placerade Tom Sandqvist modernismens rötter i öst. Nu intar Peredvizjniki sin rättvisa plats, som brygga till såväl avantgardekonsten som till stalinismens schematiska realism.

Idag närs drömmar om att måla lika naturlikt som på 1800-talet. Men efter åratals studier på till exempel Ilja Repin-akademin i Moskva blir det mesta påmålat och livlöst, berättade David Jackson för mig. Hos Peredvizjniki är det viljan att berätta som ger tekniken liv.

Vladimir Makovskij: Vecherinka (Kvällssammankomst), 1875-97 Olja på duk, 108,5 x 145,6 cm Tretiakovgalleriet, Moskva Proveniens: Inköpt av Pavel Tretiakov år 1897 av konstnären. Målningen visades på Peredvizjnikis 25:e utställning 1897-98 i S:t Petersburg. (636)

Nikolaj Kasatkin: Fattiga människor samlar kol i en övergiven gruva, 1894 Olja på duk, 80,3 x 107 cm Ryska museet, S:t Petersburg Proveniens: 1932 från G.G. Klotjkovas samling, Leningrad (Zj-5637)