Vinernas skilda världar

Något bearbetad krönika, Dagens Nyheter Kultur 4 april 2010.

Det röda och vita vinet tycks tillhöra skilda världar. Om rödvinet har blodets färg och serveras ljummet som kroppen, är det vita vinet genomskinligt som luften, kylslaget som intellektet och lika klart som det glas det sippas ur.

I mytologin syns det vita vinet knappast alls. Möjligen som sinnebild för en bevingad andlighet. Rödvinets symbolik skär däremot rakt ner mot elementens och driftslivets heta mitt. Där står det röda vinet för elden, jorden och extasen, frukternas saft och den gudomliges blod, själsdjupet och sanningen.

I den svenska offentligheten har dock det röda vinet fått ge vika för det vita. På kontorsmingel, eleganta konstvernissager och i teveprogrammet ”Let´s dance” dricker man numera vitt. Det anses fläckfritt och fräscht. Fast den nya renhetstrenden tröstar knappast de människor vars hjärnor blir varma och höga av rödvin, men frusna och låga av vitt. När kvällstidningen karakteriserar påskens vita viner som ”pigga” känner sig rödvinsälskaren bara trött. Det är effekten som skapar behovet, inte produkten.

Långsamt har rödvinet retirerat till imtim- och privatsfären och de alternativa kulturplatserna. Till krogen, köksbordet och köttet och till de konstnärsdrivna gallerierna med golv och väggar avsedda för konstnärligt arbete. Fast här smuttar man desto mer. År 2010 toppade rödvinet fortfarande den svenska säljstatistiken. År 2009 såldes 101 miljoner rödvin. Medan det vita bara avyttrade dryga hälften: 57 miljoner liter.

Hur uppstod denna tudelning mellan kropp och ande, färg och färglöst, hälsa och ohälsa? Betraktas rödvinet nu lika dekadent som rökning? Bara i stora volymer. Serverat i liten mängd i stora kupor framstår rödtjutet som exklusivt. Liksom en gång det folkliga kaffet som ansågs mindre vulgärt i små mockakoppar.

Dagens vinkonsumententer tycks dock ha funnit en kompromissernas medelväg. Rosévinet! Enligt Systembolaget den verkliga uppstickaren. Förr kvinnokodat, idag lika accepterat som män i skära skjortor.

Vitt vin och konstvärlden hör ihop, säger kollegan och menar den sofistikerade och kapitalbildande konstscenen. Rödvinet hör till konsterna, bohemerna och kulturradikalerna. Nu ska jag inte vara orättvis mot Moderna Museets rödvinsförbud på vernissager och i entréns café. Restriktionen har sina skäl. Vid invigningen av den nya museibyggnaden 1998 förutsåg man inte att arkitekten Rafael Moneos entrégolv av rå, gotländsk sjösten sög åt sig färgpigment som en svamp. Rödvinsskvalpet fick golvet att se ut som en marmorerad skinka, berättar de som bevittnade. Enligt Moneos intentioner valde museet att för framtiden hellre stentvätta än polera. Och ersätta det röda vinet med det vita. Fast det var galleri Andréhn-Schiptjenko som bytte först. Redan 1991.

Moneos färgkänsliga sten markerade samtidigt övergången till konstvärldens nya officeestetik. I Moderna Museets tidigare restaurang bildade trägolvets färg- och dryckesspill en expressionistisk tavla. Och i Konstfacks gamla lokaler tålde Vita havets målade golv precis allt. Ofta drog sig färgen och formen ända ut på Valhallavägen. Annat på nya Konstfack vid Telefonplan där arkitekturen betonar den konstnärliga verksamheten som mental process och intellektuellt laboratorium. Här består Vita havets jättestora publika entrégolv av slipad ljusgrå betong belagd med vattenglas, vars spår av tejp och konstmaterial först sågs som ett problem. Nu som accepterad patina. Bortom golv- och vägghavet gömmer sig konsten. För att dyka fram till utställningarna. Rödvin får man dricka.

Framför ingångens höga, kompakta och svårforcerade metalldörrar känner jag mig lika liten som vid porten till en storbank eller ett tempel. Fast i själva konstfackskonsten syns fler blandformer än isärhållanden. På Konstfacks färgfattiga gård installerar studenterna parasoller i alla färger – gröna, gula, lila. Och röda.

År 2005 målades Tensta konsthalls vita väggar bort och ersattes av ett vilt leopardmönster. Den vita kuben byttes ut mot leopardkuben. Nyligen målades väggarna åter vita. Men plastblommorna lever och rödvin serveras ännu i entrén medan besökarnas fötter nöter ner golvets guldfärg för att få betongens historia att synas. Här förenas tanke och beröring, koncept och konstmaterial, hemligt och genomskinligt. Rött och vitt i ohelig allians.