”Tingen har inga linjer, bara former och färger som övergår i varandra”, förklarade min moster konstnären när hon lärde mig att måla.
”Du ska inte bara titta utanpå trädet, du ska också titta inuti trädet”, sa mormor när hon lärde mig teckna, skulptera och brodera kubistiskt. Och att sy moderna kläder.
Hon hette Marie-Louise Idestam-Blomberg och var skulptör, formgivare och tecknare, utbildad i Sankt Petersburg, Paris och Stockholm. Hennes veranda och svarta bryggkaffe blev min barndoms mittpunkt, våra samtal min vändpunkt.
Sedan början av 1940-talet levde och arbetade hon i en skogig utkant av en lika reaktionär som progressiv småstad vid Mälaren, i det hus som hennes föräldrar byggt efter uppbrottet från Ryssland under revolutionsåret 1917.
Min familj bodde strax intill. I ett avsides brunt hus sänkt under barrträden och höjt över sjön växte jag upp med min enäggstvillingsyster, storasyster och vår mamma som var psykolog och samhällsreporter på Sveriges Radio och Sveriges Television och skild från vår pappa som var gay och musikproducent med eget skivbolag. Därtill växte jag upp under inflytande av min mormors finlandssvenska bakgrund, en frånvarande morfar som var poet, socialist och antistalinistisk konstkritiker och en beskyddande farfar som var kapitalist, antiksamlare och medlem i den pronazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland, bildad 1938.
Ur dessa klassklyftor, kluvna kulturella rotsystem och pennalismen på Sigtunas gymnasieskolor föddes mitt intresse för politiska ideologier, konstteori och psykoanalys, för Elsa Beskow och Elvis Presley, Picasso och Dolly Parton, Tove Jansson och Cindy Sherman, för polsk film och rysk futurism. Jag målade, ritade, rökte och skrev, debatterade, deppade och broderade. När jag flyttade till Stockholm blev ritblocken fulla med texter och texterna fulla med bilder. Trots att skrivmaskinerna fick kosta långt mer än oljefärgerna kunde jag inte välja.
När mina barn föddes 1978 och 1981 stod min utbildning och yrkesverksamhet på fyra ben. Så småningom på fem ben. Ofta stadiga. Ibland haltande. Jag valde inte. Jag kombinerade. I mitt arbete är skrivandet, konstkritiken och tecknandet, kulturjournalistiken och konst/bildpedagogiken varandras förutsättning. I dialog med samtidskonsten och nya generationers konststudenter knyter jag ihop min fembenta utbildningsbakgrund.
Sedan 1993 arbetar jag som frilansande konstkritiker och kulturskribent på Dagens Nyheter Kultur och från mitten av 1970-talet som lärare i konst och konsthistoria på konstutbildningarna i Stockholm och övriga Sverige. Samt som turnerande föreläsare i konst. Jag har undervisat på bland annat ”Grundis” – Grundskolan för Konstnärlig utbildning, Konstfack och Institutionen för Bildpedagogik på Konstfack, Dramatiska institutet, Konsthögskolan i Stockholm och Umeå, på Gerlesborgsskolan i Stockholm och Bohuslän samt de senaste åren på Konstskolan i Stockholm.
Jag skriver fortfarande mina texter för hand och tecknar av den konst som jag ska recensera. Då syns den bättre. I egen rätt.