Irrläror om rasbetingade konststilar lever än

Bokrecension, Dagens Nyheter Kultur 14 jan 2010

Andrea Kollnitz:
”Konstens nationella identitet. Om tysk och österrikisk modernism i svensk konstkritik 1908-1934”
Avhandling. Drau förlag 2008

Det kan både göra ont och kännas befriande när pusselbitar läggs på plats. Med stigande förfäran och lättnad läser jag Andrea Kollnitz faktaspäckade, högaktuella och smärtsamt klarläggande avhandling, nu i bokform, med titeln ”Konstens nationella identitet. Om tysk och österrikisk modernism i svensk konstkritik 1908-1934”. (2008)

Det är lätt att gråta, skratta och oroas över det tidiga 1900-talets ras- och nationsrelaterade konstsyn. Vid den tiden pågick ett intensivt kulturutbyte mellan Sverige och Tyskland. Men i mötet med den tyska modernismen, i synnerhet expressionismen, visar Andrea Kollnitz, drabbades Sverige av främlingsskräck och motvilja. Upptagna av idén om värdebeständiga nationella olikheter såg svenska konstkritiker den både kosmopolitiska och patriotiska expressionismen som ett inkräktande hot mot föreställningen om såväl den egna som andra nationers naturgivna konstidentiteter.

Så här beskrev Erik Blomberg den expressionistiska konstnärsgruppen Die Brücke i Stockholmstidningen 1922: ”…negerprimitivism urartad till osmaklig tatuering”. I Dagens Nyheter recenserade konstnären och skribenten Mollie Faustman utställningen ”Nyare tysk konst” 1922 som ”klumpig”, ”brutal” och otrogen mot sitt germanska ursprung. ”Kväljande…som vore man instängd i ett rum med giftiga gaser.” tyckte Nils Palmgren i AT 1918 om Franz Marcs verk. I Svenska Dagbladet 1916 ondgjorde sig August Brunius över konstnären Vasilij Kandinskys korsning mellan ”slavisk känslosamhet”, ”den ryska folkkonstens brutala färgskala” och ”tysk metafysik” som ”kryper och krälar och fladdrar och slingrar mellan ramkanterna.”

Själv minns jag att det först var med 1970-talets feminism och internationella solidaritetsrörelser som den tyska expressionismen fick sitt erkännande i svensk konstkritik och historieskrivning. För min konstgeneration förvandlades de föraktade expressionistiska konstnärerna Gabriele Münter, Emil Nolde, Käthe Kollwitz och Ludvig Kirchner, Paula Modersohn-Becker, Oskar Kokoschka och Egon Schiele till sinnebilder för social, konstnärlig och sexuell frigörelse. Samtidigt dröjde sig motviljan mot expressionismen kvar. I synnerhet i fråga om konstnärer av kvinnligt kön. Än idag har till exempel Lena Cronqvists verk inte ansetts värdiga en separatutställning på Moderna Museet.

Citaten här i inledningen är alla hämtade från Andrea Kollnitz avhandling. I den kartläggs i detalj hur den svenska konstkritiken och konsthistorieskrivningen genomsyrades av det nationella projektets tro på rasbetingade konststilar, degenerationsideologier och geografiskt nedärvda folkkaraktärer.

I syfte att bygga och befästa den egna konstidentiteten konstruerade Sveriges mest inflytelserika konstkritiker en tolkningsrepertoar späckad med nationalistiska antiteser. Mot föreställningen om en vulgär, vild och formlös tysk expressionism ställdes idén om en svensk samhörighet med en tänkt fransk folk- och konstsjäl. I den svenska konstkritiken beskriven som förfinad, intellektuell och formsäker, sinnlig och igenkännbar. ”Franskt vin mot tyskt öl”, konstaterar Andrea Kollnitz.

Få gjorde motstånd mot tidens vetenskapligt sanktionerade rastänkande. Expressionisterna själva var ofta hängivna folkssjälsanhängare. Med Kollnitz omfattande arbete tydliggörs hur motviljan mot den tyska expressionismen kom att legitimera nazismens rashygieniska konstpolitik som förklarade modernismens konststilar som evolutionärt avvikande och därför rasförgiftande och som utnämnde fransk klassicism och romersk antik till den föreställda ariska rasens medfödda estetik och moraliskt förebildliga stil. En stil som i nazistiskt måleri gestaltades av viljekraftiga män och poserande kvinnor, rosenkindade soldater med omoderna vapen och bönder med förindustriella redskap. Därtill en mytologisk Leda som fortplantar sig med Zeus utklädd till svan och familjer i gotiska dräkter.

Under läsningen av Andrea Kollnitz bok förstår jag varför min skolundervisning i bild lät våra expressionistiska övningar stanna vid Henri Matisse, Vincent van Gogh och Jean Dubuffet. Troligtvis för att Van Gogh ansågs tyglad av den franska impressionismens pointillism och komplementfärger. Att nazismen föredrog antikiserande stilar och salongskonst talade min småstadsskola tyst om. Förmodligen för att inte fläcka ner sina klassiska ideal. Det vill inte heller Axess Magasin som i chefredaktören Johan Lundbergs intervju (nr 7/09) med den neoklassicistiska skulptören Alexander Stoddart lanserar åsikten att det egentligen ”är den modernistiska konsten som harmonierar med de nazistiska idealen” och ”att kubistiska, dadaistiska och expressionistiska verk” är konst ”skapad inom ramen för en ideologi som…ägnade sig åt systematiska självmord.”

I ljuset av Kollnitz undersökning ter sig denna omvända historieskrivning lika vedervärdig som lögnaktig. Att förneka att den tyska nationalsocialismen och den italienska fascismen rensade ut modernismen för att ge plats för klassicismen är historierevisionism. Nazismens konstpolitik var ingen slump eller smaksak, utan en rasideologisk konsekvens.

Andrea Kollnitz källforskning fyller inte endast ett outforskat tomrum. Den utgör även ett stoppargument i debatten med dagens nationalistiska, värde- och kulturkonservativa konstkritik som förklarar bort den europeiska och svenska konstens rasteoretiska historia som beskyllningar, svammel och ”förvillelser” (Axess blogg).

I dag har den värdekonservativa konstdiskussionen tagit över det tidiga 1900-talets nationalistiska retorik. Mot hotbilden av en skadlig samtidskonst ställs nu uppfattningen om en uppbygglig dåtidskonst. Då hellre franskt än tyskt, visar Kollnitz. Nu skönhet mot påstådd fulhet.

Johan Wennströms angrepp på samtidskonsten på Svenska Dagbladets ledarsida 23/12-09, med rubriken ”Skönheten trängs ut när det fula tar över” ekade av mellankrigstidens expressionismskräck. I bakgrunden ekar också Wennströms hänvisning till Sverigedemokraternas och de kulturkonservativas husfilosof, den engelska nationalisten Roger Scruton.

Andrea Kollnitz lär mig att tolka rastänkandets metaforer och hitta tankegodsets rötter.