Kulturell rensning del 2 – Svensk hambo är också polsk

Artikel, Dagens Nyheter Kultur 5 juni 2009. Något bearbetad.

Hur kan ett parti som följer rashygienens konstprogram och som tror att mänskligheten kan delas upp i biologiska särarter  samtidigt påstå sig vara motståndare till nazism och rasism?

Hur är det möjligt att som Sverigedemokraterna se ”kulturell mångfald” som det svenska folkets befrielse, och ”mångkultur” som dess förbannelse? Sverigedemokraterna förvirrar. I vardagligt språk står mångfald och mångkultur för samma öppna Ikeabudskap, men inte i Sverigedemokraternas principprogram. Där betyder mångfald en rad tänkta särartsfolk, saligt åtskilda bakom slutna nationsgränser, alla lyckligt och rättvist räddade från såväl varandras som mångkulturens ”elakartade kränkningar av den nationalistiska principen…”

Med den nyrasistiska fantasin ”etnopluralismen/etnonationalismen”, som Sverigedemokraterna officiellt avfärdar men inåt tar efter, går det alldeles utmärkt att vara emot indelningen av mänskligheten i överlägsna och underlägsna raser för att i stället tänka sig mänskliga raser/särarter av lika värde. Varken bättre eller sämre, alla lika skyddsvärda som någonsin pandan, paddan och pensén.

Bakom nyrasismens förmenta rättviseparoller som ”Alla folks lika rätt” (Nationaldemokraterna), ”Rätten till skillnad” (”Rasrealism” enligt lanseraren Richard McCulloch) och ”Varje …folk har rätt till sin identitet” och ”att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar” (SD) kan partiledaren Jimmie Åkesson lugnt bedyra partiets sunda och antirasistiska värdegrund. Ty rastänkare ser sig som bekant inte som rasister, utan som sunda bevarare av tänkta mänskliga raser och mänskliga särarter. Men även ”jämställda” rasläror är rasism.

Åtskillnadspolitik och särartsteorier klarar sig inte utan biologi. Finns det ingen hittar man på den. Det förklarar varför mina försök att förstå Sverigedemokraternas, Nationaldemokraternas och Nationalsocialistisk fronts attack mot världskonstnären Andres Serranos fotoutställning ”A history of sex” i Lund 2007 och Alingsås 2008/2009 och Sverigedemokraternas segregerande skulpturpolitik i Gävle förde mig ut i biologiska läror som inte är tillämpbara på människor. Att plugga mångfaldsekologiska nischteorier, Internationella naturvårdsunionens rödlistade djurarter, avbetningens betydelse för gullvivors överlevnad, det minskade torskbeståndets förhållande till skarpsillens rekordsnabba ökning i Östersjön visade sig dock vara en lika följdriktig som egendomlig ingång till både SD:s och ND:s estetiska rensningspolitik. Serranos konstfotografier gav inga ledtrådar. På Serranos sakrala utställningsaffisch utanför Alingsås hotade konsthall syntes blott bilden av en naken åldrad man som i den renässanska skymningen med salig blick vilar sin kind mot en ung kvinnas nakna bröst. En piéta för samtiden med en åldrad Kristus i nutidsmadonnans knä. Kallad ”Antonio och Ulrike” (1995).

Sverigedemokraterna har inte raderat sina rasföreställningar, bara uttryckt dem i särart och kultur, rapporterade idéhistorikern Ulla Ekström von Essen när hon år 2006 på uppdrag av dåvarande Integrationsverket närstuderade Sverigedemokraternas ideologi. I följande SD-citat fann hon spår av såväl nazism som etnopluralism/etnonationalism: ”Sverige är svenskarnas land. Sverigedemokraterna menar med detta inte att vi svenskar är bättre än andra, utan att Sverige är den enda plats på jorden där vi … kan utveckla vår egen särart och identitet.”

Det är inte svårt att i bakgrunden höra Adolf Hitler när han i ”Mein kampf” (1924-26) med växtliknelser i den mullrande rösten skrev: ”Staten är en organisation av fysiskt och psykiskt närbesläktade varelser för att bättre kunna möjliggöra släktets fortbestånd och uppnå de mål som försynen satt för deras tillvaro.” Inte underligt alltså att Andres Serranos erotiska och etniska beblandningar väckte nyrasisternas vrede. I nationalsocialismens/nazismens rashygieniska konstprogram betraktades den romerskt antika klassicismen som den tänkta ariska rasens evolutionärt förutbestämda estetiska norm och moraliska fullkomlighet. I samma tankemodell hotad till undergång av ”underrasernas” förgiftande och mångtydiga konstmodernism och kosmopolitiska kultur. Nazismens antikiserande stil, salongs- och historiemåleri var en ideologisk konsekvens av en rasbiologisk fantasi.

Sverigedemokraterna är inte okunniga om att rasbegreppet är avskaffat, att nazismen är politiskt omöjlig och att direktkopplingen mellan kultur och biologi var ett misstag. Men SD tror samtidigt annat och vet att uttrycka sig populärt och demokratiskt. I deras retorik är etnopluralismens/nyrasismens idé om kulturella särartsfolk en räddande kompromiss mellan den skrotade rasbiologiska tanken att kulturen är ärftlig och vetskapen om att kulturen är social.

Att döma av SD:s idéprogram anses kulturen främst medfödd. Där liknas nationen vid en organisk kropp och en oförliknelig person: ”Om varje människa är unik är också … nationen … unik … definierad i termer av gemensam kultur. … Alla människor är inte likadana.” I SD:s och etnopluralisternas/etnonationalisternas tankevärld kan nationen och själen inte rymma samtidiga identiteter, konstarter och kulturer. Bara en.

Stämmer det att SD liknar mänsklighetens kulturer vid individer, djur och växter? frågade jag SDU:s dåvarande ordförande Erik Almqvist våren 2008. Sverigedemokraternas mix mellan genetik och konstruktivism förklarar hans gåtfulla mejlsvar: ”Vi jämför betydelsen av kulturell mångfald med betydelsen av biologisk mångfald. Givetvis skiljer sig kulturell mångfald ifrån biologisk i den bemärkelsen att kulturer är sociala skapelser”, skrev Erik Almqvist motsägelsefullt och tillade förväntansfullt: ”Svensk hambo är ju inte lika vanlig i Senegal som i Sverige”.

Nej, men inte bara svensk. De folksjälssvärmande 1800-talsantropologerna tog alldeles miste när de antog att hambon kom från Hanebo socken i Hälsingland. I själva verket är hambon en variant av mazurka som dansades i den polska provinsen Mazury dit den en gång virvlade i någon annan form.

Det tycktes som om jag slutligen funnit tråden i SD:s och ND:s konst och människosyn. När amerikanska vit makt-anhängare och europeiska nationalister på 1970-talet lanserade etnopluralismens raslära serverades den som ett bisarrt och förföriskt hopkok av ekologiska mångfaldsmodeller, medborgar- och individrätt, växtodling och djurhållningsmetoder. I botten den bruna rasläran, uppblandad med gräsgröna miljöargument och toppad med FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna.

Att Sverigedemokraterna valt den fridlysta blåsippan som sin symbol är med andra ord inte bara partipoesi. När SD:s kampsång ”Blåsippans väg” besjunger ”den lilla blomman som ensam står och lyser, vars trådar nere i marken är tusen år och mer” står blåsippans urgamla jordstam och sköra kronblad också för idén om svenskheten som en både hotad och ödesbestämd särartskultur.

När Nationaldemokraterna öppet bekände sig till etnopluralismens rasmytologi valde man istället den behjärtansvärda pandan som sinnebild för sin segregationspolitik: ”Man räddar inte pandan för att den är bättre än andra djur. Man räddar en djurart för att den har … en plats i livets fantastiska mångfald. På samma sätt har varje folk och etnisk grupp en moralisk rätt att … leva … utan att riskera integrering med andra folk”. (Citatet ur Rasmus Fleischers framsynta uppsats ”Etnopluralism: Om Nationaldemokraterna och framväxten av en ny rasism” 2003.)

Det råder ingen tvekan om att det är ur etnopluralismen/etnonationalismen som Sverigedemokraterna hämtar upp sin konstpolitik. Det är med ”sund omsorg om landet” (principprogrammet) som SD vill odla fram den konst man anser folkbevarande genom att bekämpa ”osunda” och gränsöverskridande konstformer som Andres Serranos fotografi och Carin Ellbergs skulpterade samtidsgudinna i Gävles norra rondell.

-Vi har en annan gudinna här i Gävle, på Rådhustorget, den är vacker och fin, enkel och tydlig, upplyser mig SD:s kommunledamot Margareta Sundstedt. Ja, Eric Grates liggande kvinna ”Gudinna vid Hyperboreiskt hav” från 1956 är också fin, tänker jag. Men mycket förmanligad och väldigt heroisk.

Sverigedemokraternas mänskliga särartsindelning är ingenting annat än ett inbäddat etnopluralistiskt försök att komma förbi herrefolksrasismen och det gamla rasbegreppet genom att pressa in kulturen och mänskligheten i en trendig ekologi. I SD:s och ND:s version passar den växterna och konsten lika illa som den passar människan.

Det var inte heller i konsten mina frågor till sist landade, utan i samtal med professorn i rättsgenetik Bertil Lindblom och professorn och biologihistorikern Nils Uddenberg.

-Idén att folk ska skiljas åt är en barnslig princip, då vet man inte vad man talar om, säger Bertil Lindblom. Och avslutar:

-Isolering är försvagande och farlig, folkblandning är bara nyttig. Annars skulle vi dö ut.

Nils Uddenbergs vackra ord kändes som en befrielse:

-Vi föds inte med anlag för en viss sorts kultur. Människan är kulturskapande till sin natur och kan med sin konstitution tillhöra vilka kulturella sammanhang som helst. Människan är en Ipod, som man kan spela olika melodier på.

-Också blommor vill befruktas utifrån, lägger han till.

I Nordamerika och Asien växer blåsippans syskon.