Spaningsartikel. Dagens Nyheter Kultur 30 mars 2005
Behån är underkastad hårda modediktaturer. I 2000-talets butiker härskar två sorters bysthållare. En helvadderad som liknar lösbröst och en ovadderad som ser ut som löshud. Medan den sistnämnda behån endast består av ett stycke tyg är den förstnämnda uppstoppad och formpressad, rund som ett implantatsubstitut, stum som en stolsdyna och slät som en rumpa.
Upphängda på butiksgalgarna påminner den vaddstoppade behåns hundratals versioner om en armé av sköldar. Med spetsar och siden på. Befinner sig kvinnorna i krig? frågar jag mig och undrar om jag hamnat i en specialaffär för amasoner och sköldmör.
Mellan bröst och omvärld anlägger modeindustrin en påtvingad mur av skumgummifoam, luftkuddar, oljefyllningar och plastgelé. Mellan kropp och beröring placerar behådesignen en buffert av oåtkomlighet och kallar modellen för T-shirtbehå. Vadd- och skumbarriärens budskap är entydigt: brösten ska ses men inte synas, inte röras och inte kännas.
Hur blev det så här? Nyss kom brösten ut, nu stängs de inne bakom väldoftande skumgummi med andningskanaler. Push up-behån med bara lite stöd från sidan och tunt tyg över bröstvårtan är nästan borta, liksom den halvvadderade balconette-behån.
Kvinnor vill inte längre visa bröstvårtorna, förklarar branschföreträdaren, de vill ha en jämn yta och konstgjord silhuett. För vem tillverkas då behån av bara tyg? För de redan bröstimplantatopererade?
Bakom 2000-talets tjocka behåstoppningar trycker nedtystade bröstvårtor, skambelagd kroppslighet och stubbad behåring. Så vänder behåhistorien tillbaka till 1800-talets korsetteringar. På 1880-talet kämpade Dräktreformföreningen för mjuka reformliv. På 1920-talet lanserades bröstplattaren med inbyggd resår. 1960- och 70-talen kastade behån. 1980-talet plockade lyckligt upp den. Då som sinnlig bröstförbättrare. När 2000-talet handlar behå köper man ett kyskhetsbälte för bysten och en burka för bröstvårtorna.