Utökad version av katalogtext för utställningen Moln/Clouds på Skissernas museum i Lund 2012. Även i en första version i artikelserien Vädrets makter, Dagens Nyheter Kultur 21 augusti 2005.
Fråga inte den västeuropeiska konsthistorien om vädret. Ty om de atmosfäriska klimatförhållandena har den förmodernistiska bildkonsten inte mycket att säga. Hur blev det så? Om vind och vatten är beröring och om färgens pigment, vätskor och oljor är bildens hud borde måleri och väder genast inlett ett förhållande. Men det inleddes sent och sprack snart för att åter tas upp.
Mellan penseln och målarduken, muralen och pappret ställde sig religionen och ideologin. I 1500- och 1600-talens katolskt influerade måleri öppnade sig inte himlen för att åska, skina och regna utan för att låta gudomligheter uppenbara sig, härskare stiga ner och människans ande stiga upp. I Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet (1508-11) sveper Gud Fader in på ett rött moln, kompakt och fladdrande som ett tyg. När Philip II drömmer skådar han i El Grecos målning (1579) en Jesus Kristus som träder fram ur skyn i en krevad av guldstrålar och lakansvita molnslöjor.
Först med 1700- och 1800-talets industrialism, naturvetenskap och urbana modernitet lossnade konstens vädermotiv från teologins bestämmelser. ”Det börjar dagas på tavlan”, antecknade konstnären Ernst Josephson 1884 när han målade Näcken-motivet efter en frusen nakenmodell vid forsen i norska Eggedal. Så markerar Josephson en ny tid då impressionismen och friluftsmåleriet vädrade ut akademiernas mörker och romantikens teatrala ljussättning. Samtidigt landade tjocka sjok av himmelsblå färg mitt på pinnstolens sits i konstnären Hanna Paulis målning Frukostdags 1887. I Fanny Brates målning ”Namnsdagsbord” 1902 öste solljuset in och gjorde inomhus till utomhus och i Helene Schjerfbecks målning ”Byktork” 1883 kunde de utbredda lakanen ha varit moln som fallit platt till marken. Luften och ljuset fick tingen att synas. De bolmande moln som Claude Monets ånglok frustade fram i målningarna från järnvägsstationen La Gare Saint-Lazare i Paris 1877, består av både natur och kultur, av såväl vatten som smog.
Om den västerländska konsthistoriens förhållande till vädret länge bäddades in i religionens symbolsystem och nationsskapande myter om klimatbestämda folkkaraktärer tycks musikhistorien däremot impregnerad av vädret i egen rätt. Mellan örat, rösten och instrumentet tycks ideologin haft svårare att ta sig in. Man sjunger i regnet (Singing in the Rain), deppar i dimman (A Foggy day), nyser om våren (Vivaldi), välkomnar solen (Here Comes the sun)och hukar i stormen (Stormy weather) medan tårarna faller (Dolly Parton). Det atmosfäriska vädret tycks musiken tagit hand om. På 1970-talet kunde ett jazz-rockband utan problem kalla sig Weather Report och ge ut ett album betitlat Heavy weather.
Medan musiken tonsätter hur vädrets ljud och luftrörelser låter och känns, bildsätter konsten hur klimatet ser ut. I det verbala språkets metaforer likställs människans mentala tillstånd med luftens fysiska egenskaper och gör människokroppen till vädersystem. Där är tanken dimmig, känslorna iskalla, vreden mullrande och infallen blixtrande. I språket förutspås människans humör med samma begrepp som meteorologen förutsäger väderleken.
För att få syn på det atmosfäriska vädret i konsten måste man gå ut ur klimatet som tecken och representation. Ett dopp hjälper. En torr pensel kan inte måla. Med fuktat sinne syns molnen bättre. Moln är tacksamma tankebilder. Med sina svävande ansamlingar av vattendroppar, iskristaller och partiklar tycks de inte längre höra luften till. Med dem som materia tillåts fantasin att syssla med lättjefullt och ansvarslöst knådande, menade filosofen Gaston Bachelard i essäboken Luften och drömmandet. I en betraktelse över Bachelards texter i DN 1997 skrev poeten Björner Torsson om det livsbefrämjande i att begrunda luften. Luftiskt iakttagande gör oss modiga och överskridande anser Bachelard och ser molnen som ett av de mest drömbefrämjande poetiska tingen.
Molnforskaren och meteorologen Karl-Göran Karlsson på SMHI i Norrköping berättar för mig att många meteorologer har valt sitt yrke på grund av fascinationen för molnformationer. Jag frågar honom vad det är i molnens sammansättning som skapar den häpnadsväckande likheten med djurs, människors och växters anatomi. Beror det på att molnen liksom levande organismer till största delen består av fukt? Den senare frågan kan Karl-Göran Karlsson inte svara på, men han bekräftar att det framförallt är de vita cumulusmolnens (”sommarmolnen”) egenskaper som mot knallblå himmel ger upphov till naturlika och föränderliga skepnader. Ett blomkålshuvud till exempel.
Förklaringen ligger i cumulusmolnets premisser. Kärnan i dessa sommarmoln är en varmluftsbubbla som inte syns förrän den stiger uppåt och ombildas till vattendroppar. Molnet bildas av mängder av mikrosmå droppar så släta att allt ljus kastas tillbaka. Det får molnet att se kritvitt ut. Där vattendropparna skuggas ser molnet gråare ut. Cumulus förutsättning är varma marker och fuktig luft. Avkyld luft sjunker. Över kalla vatten bildas inga cumulusmoln och inga molngubbar. Cumulusmolnet stiger så länge dess kärna är varmare än sin omgivning. När luften blir torrare och temperaturskillnaden jämnas ut löser molnen upp sig. Tills dess lyder cumulusmolnen under kaosteorin och går därför inte att förutsäga, påminner Karl-Göran Karlsson. Ena ögonblicket liknar molnet en hund som i nästa ögonblick ser ut som en björn vars nos snart övergår i en näsa som förvandlas till en tå. På internetsajter som Best Cloud Art och Cloud Figures kan man försjunka i rader av påpassliga molntagningar. Där föreställer cumulusmolnet plötsligt en fisk.
Få cumulusmoln har i den skandinaviska konsten blivit så uttolkat och parafraserat som prins Eugens på samma gång snälla som hotfulla formation i målningen ”Molnet” från 1896. Varför? Fångade prinsen cumulusmolnet par préférance? Rymde målningen ett emblem för nationalismens föreställning om en ren svensk natur? Målningen är dock inte så idyllisk som den verkar. Den är fylld av symbolistisk mystik. Mot en blå himmel och mellan två trädbevuxna kullar tornar ett sommarmoln upp sig, mörkt på undersidan, vitt och vänligt på ovansidan. Mot den ena trädkullen drar molnet drar in. Liksom buffande. Då liknar också träddungen ett moln, en grön molngubbe som med utsträckta labbar backar en aning, med slutet öga, vidgad näsborre och sammanbiten mun. Genom dalen mellan kullarna leder en slingrande stig, upphettad i färgen. Att kliva upp på en höjd lär betyda förflyttning från ett plan till ett annat och högre. I prins Eugens målning tycks möten kunna äga rum.
Under kalla krigets 1950- och 60-tal såg man något långt farligare i prins Eugens moln. Under Kubakrisens år 1962 målade konstnären Ulrik Samuelson med feta kritor in en atombomssvamp i prinsens tavla. Man kan förstå konstnären Carl Johan de Geers lust att som skolpojke klottra på klassrummens talrika reproduktioner av prinsens molnmålning. År 1998 gjorde han det. I sviten Det försämrade molnet 1-XII förvandlade han prins Eugens moln till figurer, farkoster och lustiga djur. På marken kryllar det av kravlande krumelurer. På molnets plats ett flygplan. Inramat som en uppenbarelse. I utställningen ”På spaning efter en prins som flytt” på Waldemarsudde år 2007 utvecklade Carl Johan De Geer sin relation till prins Eugens konst. Året därpå 2008, visades samma utställning på Skissernas museum i Lund.
Med samtidskonstens miljökritiska och citerande måleri fick prinsens moln något kontaminerat över sig. Med utgångspunkt i samma fotografiska förlaga som prins Eugen en gång använde, lät Tommy Hilding i sviten ”Efter Eugen” 2002 en gul giftsky dra in över cumulusmolnet och gav målningen namnet ”Gulsot”. Är det ett cumulusmoln på väg upp som i Axel Antas fotoverk ”Wanderer” (2010) och ”Tree” (2009) täckt in bergsbestigarens och trädklättrarens huvuden i en vit dimma? Bara de svartklädda ryggarna återstår, likt en hälsning till konstnären Caspar David Friedrichs manliga ensamvandrare. Eller föreställer Antas högt siktande män ett manligt projekt som gått upp i rök?
Molnets rätt att vara väder är en sen upplysningstanke. Under antiken, medeltiden, renässansen och barocken intogs molnen i konsten av religionen och mytologin. I himlen, haven och vindarna härskade gudar, gudinnor och drakar, onda förebud och goda krafter. Länge bestod molnets uppgift i att dölja änglarnas underkropp eller att beslöja gudens och profetens ansikte. Eller att ge himmelska varelser något att sitta på. I renässansens beställningsporträtt tjänade himlen som bakgrundskuliss för att få fursten eller modellen att se mer upphöjd och profilerad ut.
Först med 1600-talets protestantiska handelskapitalism gavs konsten tillåtelse att skildra naturen utan religiösa och mytologiska förevändningar. Rembrandt behövde inte likt sin tidigare kollega Giorgione i målningen Stormen (ca 1506) smyga in en ammande Moder Maria när han ville måla ett annalkande oväder.
Det var industrialismens England som introducerade det profana vädret i konsten. Skälen är flera. England är inte endast avgränsat av vatten och en kultur upptagen av sitt ombytliga väder. Den tidiga engelska textilindustrin påskyndade den färgfysikaliska forskningen, vilket förbättrade konstnärsfärgerna. I synnerhet vattenfärgerna. Konsten började måla akvarell. År 1804 bildades den första sammanslutningen för enbart akvarellmålare, Society of Painters in Water-Colours.
Den engelske 1800-talskonstnären William Turner blev en av det atmosfäriska måleriets pionjärer. Tidsenligt stod han med ett traditionellt ben på landet och ett i staden. Det var inte endast åkrar och ängar han svepte in i ånga, dis och dimmor utan även Londons byggnader, broar och parlamentshus. I Turners bildvärld kröp den klimatiska verkligheten in i urbaniteten och förenade natur och kultur. Ofta dock med kulturen som förlorare. I målningen Ångare i snöstorm (1842) står sig fartyget slätt mot blåstens övermakt. Om marinmåleriet skapat bilder att bygga båtar efter syns i Turners dramatiska sjöstycken inte skymten av några instruktiva mastband.
Med 1900-talets teknologiska samhälle avtar styrkan i konstens atmosfäriska vädermotiv. Människan behövde inte längre följa solens upp- och nergång och klimatets ombytlighet. Med det artificiella ljusets oavbrutna flöde minskade väderförhållandenas inflytande på människans tids- och rumsuppfattning. Betydde Andy Warhols schematiserade silvermoln och popkonstens stiliserade vädermotiv att vädret dunstat bort för gott? Istället för att vara vädersystem reducerades molnen till dekorativa emblem på tyger, kaffemuggar och necessärer. Fast inte hos Fluxuskonstnären Yoko Ono. I verket Sky TV (1966) plockade hon ner himlen till sina utställningsbesökare för att visa den i realtid på gallerirummets teveskärmar. Avståndet krymper mellan kosmos och människa, himmel och jord. I samtidskonsten intar himlen havets plats. Vad är det som kvinnan på bryggan i Karin Broos målning Spegling 2 (2010) egentligen tittar ner i? Ett djupt vatten eller en djup himmel som speglingen själv målar? I en annan målning, Den röda väskan från samma period, låter Karin Broos den stilla vattenytan föreställa en kvällshimmel med färgtunga moln, hängande uppochner.
I det digitala kommunikationssamhällets ständiga öppettider och globala allesstädesnärvaro ligger soltiden risigt till, konstaterade Daniel Birnbaum när han på Magasin 3 år 2005 anordnade motutställningen Here Comes the Sun. Har solen blivit omodern? löd frågan. Både ja och nej. 2000-talets klimatförändringar och globala uppvärmning gjorde åter vädret till ett centralt ämne i samtidskonsten. Nu med fokus på läran om vädret: klimatologin och termodynamiken.
Konstnären Olafur Eliasson förenar klimatläror med väderkänslighet. Han reagerade mot vädrets försvinnande i konsten och installerade klimatet på nytt. Med installationen The Weather Project och en enorm teknisk apparatur lät han år 2003 solen, luften och ljuset flytta in på Tate Modern i London. In på bara skinnet fick besökarna uppleva hur stadsmiljön filtrerar bort det hudnära vädret och vänjer invånarna vid ett andrahandsväder förmedlat genom bildmedier och bilrutor. ”Hur ofta diskuterar du vädret? Är vädret natur eller kultur?”, frågade konstnären sina besökare och publicerade svaren på nätet. Kanske låg kommentarerna till grund för Olafur Eliassons vidare väderprojekt. På Magasin 3:s utställning Here Comes the Sun upprättade han ett sol-laboratorium i sju delar och år 2008 gav han New York-borna det forsande vattnet tillbaka i form av fyra spektakulära vattenfall drivna av grön el.
I nära två decennier har konstnärsduon Bigert & Bergström ägnat sin konst åt kritiska väderprojekt. I samarbete med WWF:s miljömanifestation Earth Hour genomförde de våren 2012, som en del av verket CO 2-Lock-in, aktionen Kedja fast dig i din klimatskuld på Sergels Torgs i Stockholm. Med fötterna fastkedjade i stora svarta fotbojor i samma form som en koldioxidmolekyl och av samma vikt som den mängd koldioxid en genomsnittssvensk släpper ut på tio dagar, erbjöds stockholmarna att själva ta del av projektet.
Lars Bergströms och Mats Bigerts klimatkonst slår rakt mot den vinstdrivande och krigförande teknologins patriarkala naturuppfattning, där naturen måste betvingas när den anses övermäktig, skuldbeläggas när den gör vad den ska och överges när den har förbrukats. Alla talar om vädret men ingen gör något åt det hette utställningen på Uppsala konstmuseum 2007. If You Don´t Like The Weather, Change It, löd den ironiska titeln på videoverket i vilket Bigert & Bergström tog hjälp av en yrkespilot och raketer laddade med silverjodid för att iscensätta den amerikanska militärens försök att slå hål på molnen i syfte att kunna bomba bättre. Få förmår som Bigert & Bergström att i hängande klotlampor se såväl moln, månar, solar som atmosfäriska vattenmolekyler. I den datorstyrda skulpturen Tomorrow´s weather på utställningen Temporary Truth på Milliken Gallery 2010 färgsatte klotlamporna SMHI:s lokala väderrapport. Vid mitt besök på galleriet blinkade Stockholmsvädret blått, rosa och violett.
På konsthimlen råder växlande molnighet. Klimatet i konsten är en historia om hur vädret kom, försvann och kom tillbaka. Måhända vill modernitetens urbana människa inte längre underkasta sig vädret, bara påminnas om det. Över Cory Arcangelos digitala Nintendolandskap (2003- 2005) seglar molnen fram som kantiga legobitar under namn som Super Mario Clouds.
Har klimatet bytt plats flyttat in i själen? I den samtida kroppskonsten tycks vädret återtagit sin romantiska roll som scenografi i ett psykiskt universum. ”Jag ville ha mera väder i målningen” förklarade konstnären Margareta Renberg i en radiointervju 2003 och placerade ett svävande kvinnolår som ett moln på sin blåa bildhimmel.