Anna Odell – Separatutställning
Jamtli museum, Östersund. I samarbete med Jämtlands läns konstförening. Visades t o m 28/4-2013.
Konstrecension, Dagens Nyheter Kultur 6/2-2013
Joakim! Erik! Sara! Mikael! I sin nya film ”Övning 1” krossar Anna Odell en klassrumsstol för varje namn. I den tillhörande installationen ”Haverikommission”/”Övning 2” (2013) är varje stol omsorgsfullt hoplimmad med sårytorna synliga och tvingarna kvar. Som hade såväl angriparna som den angripna återuppstått ur spillrorna och samlats kring bordet – lika sönderslaget, lika lagat. Klassrummet och konsten som plats för både brott, mobbning och rehabilitering.
Det är logiskt att Anna Odell knyter ihop sin genomgestaltade och bakåtblickande utställning på Jamtli i Östersund (t o m 28/4-2013) med två helt nya verk om att bryta ned införlivat självförakt för att bygga upp en ny värdighet, om att rasera för att reparera.
Tyngpunkten på utställningen ligger ändå på Anna Odells omtalade konstprojekt ”Okänd, kvinna, 2009-349702” (2008-2010) som här visas i sju delar. Nu ser jag hennes verk med nya ögon. I backspegeln framträder ytterligare mytologiska lager, bärande detaljer och konstnärliga kvalitéer. Tiden har hunnit i kapp Anna Odell.
I filmen från Liljeholmsbron där hon vintern 2009 iscensatte sitt eget tidigare psykotiska sammanbrott syns nu en fuktig målerisk kornighet som färgar asfalten grön som ett underliggande landskap. Först här ser jag att billyktorna bildar lysande stjärnor – spetsigt vägvisande. Bilden av kvinnan som vid broräcket förtvivlat rör sig fram och tillbaka och tar av sig plagg efter plagg rymmer en återklang av nedstigningsmyternas nollställning.
Iscensättningens upplösning är välbekant: vänliga människors ingripande, polishämtning, nerläggning, skräck och motstånd, handfängsel, psykakut och bältesläggning. Delfilmerna beskriver konstprojektets omsorgsfulla förarbete i intervjuer med advokater och psykologer. Därpå avslöjandet, indignationen på S:t Görans psykiatriska akutmottagning, hatkampanjerna och den då ansvarige överläkaren David Eberhards polisanmälan. Till sist rättegången där Anna Odell dömdes till 2 500 kr i dagsböter samt 500 kronor i avgift till brottsofferfonden.
Likt en nyckel, visar utställningen åter Anna Odells intagningsjournaler, den autentiska från 1995 och den iscensatta från 2009. Journalbladens språkbruk kunde vara hämtat ur de beteendeförändrande uppfostringsprogram som betraktar barn som illvilliga fiender och normbrytande problem. Ty i Anna Odells journaler står ingenting om att patienten är förtvivlad, skräckslagen, arg och livsuppgiven. Istället talar journalspråket fördömande utifrån om patienten som ”rabiat”, ”sjövild”, ”bråkig” och ”aggressiv”, med ”uppvisad farlighet”, som ”intar underliga ställningar”, ”vägrar svara på frågor” och ”slåss med armar och ben”. Därtill ”smutsig” och ”rufsig” samt andra tillskrivningar som legitimerar omedelbara bältesläggningar. I Odells visualiseringar visas hur spännbältena vänder armarna uppåt, som hos en straffånge, en korsfäst – eller ett spädbarn.
Det har gått fyra år sedan Anna Odell med konstens, kroppens och wallraffjournalistikens hjälp sköt upp dörren till akutpsykiatrins slutna rum, kvarlevande maktstrukturer och auktoritära människo- och kvinnosyn. Idag är hon inte ensam. Och inte längre hatad. Denna januarivinter lyckades även den tidigt traumatiserade och grovt våldtagna ”Nora” i Daniel Velascos övertygande radiodokumentär ”Den fastspända flickan” (P 1, 13/1 och 20/1-2013) avslöja sin vårdansvarige psykiaters sadistiska uttolkning av den kognitiva terapins beteendeförändrande metoder.
Anna Odells och Noras syften flätades med ens sorgligt och framgångsrikt samman. Båda förmådde bryta upp grunden för sina tidigare felställda diagnoser: i Anna Odells fall schizofreni, i Noras fall borderline och ”svår emotionell instabil personlighetsstörning”. Med skilda metoder ifrågasatte båda patientens offerposition. Och båda drabbades de av sina ansvariga läkares cyniska och bestraffande motattacker.
Många minns psykiatern David Eberhards utfall mot Anna Odell i bland annat Dagens Medicin: ”Det är bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är”.
I P1:s Studio Ett (18/1-2013) anklagas radiodokumentärens Nora av sin vårdansvarige läkare Ola Gefvert på Enköpings Närpsykiatri AB för att vara ”manipulativ”, för att ”hon horade innan Lindberg” (Nora våldtogs grovt av den dömde och före detta polischefen Göran Lindberg) och att inte vara ”vänlig nog att inte hålla på med en massa självskadande aktiviteter” för att ”få en kvinnlig terapeut”. Det är ingen tillfällighet att just David Eberhard genast gick ut till Ola Gefverts försvar (debatt.svt.se 24/1-2013).
Anna Odells utställning visar att det inte är tomhetskänslor som den traumatiserade lider av, vilket psykiatern David Eberhard föreställer sig. I Odells verk är den traumatiserade överfylld. Men kan avbördas och sys ihop, likt de livlösa kaninerna i utställningens stora och smärtsamma väggcollage ”472 delar, 6013 stygn.”