Lena Cronqvist
Liljevalchs, Stockholm
Visades t o m 6/1-2014
Konstrecension, Dagens Nyheter Kultur 17 okt 2013, under rubriken ”Lena Cronqvist klär modeller i starka färger”.
Få måleriska bildvärldar har blivit så uttolkade, omstridda, spridda och sålda som Lena Cronqvists. I synnerhet 1970- och 80-talens obarmhärtiga visualiseringar av den vuxna dotterns föräldrabindningar, den lilla flickans sexualitet, ångest, svartsjuka och självporträttens uppgörelser med kvinnokroppen som musa, mor och metafor för konsten.
Med handspegeln i ena handen och penseln i den andra, med konstnärerna Frida Kahlo och Albrecht Dürer, Moder Maria och koreografen Pina Bausch som hjälpjag målade Lena Cronqvist fram de hindrande självbilder, köns- och konstnärsroller som ristats in av andra: av föräldrar och syskon, av kvävande modersideal, en förmanligad konstvärld och en arbetsmarknad utan daghem. Moderskuggan kallade Nina Weibull spåren av mammans kropp, ting och ansikte – skarpsynt uppletade i avhandlingen ”Spegling och skapande”, 2006.
Ur Cronqvists måleriska processarbete lösgjordes bildsviter som bytte ut konstnären och hans modell mot konstnären och hennes modell. Där tar den inre världens lilla flicka lystet och djuriskt udden av skammen och befriar de förbjudna fantasierna med pappa- och mammadockor nedsänkta i badbaljor och uppfläkta på barnkammarbordet. Brutala och erotiska lekar inneslutna i rum av färg: rosa och ljusblått, blodrött och alkemistiskt svart.
Alltmer formades Lena Cronqvists flickbild till en blandvarelse, med drag av en katt, fisk och gris, av snedögt fantasyväsen och populärkulturens söta barn. Vars sistnämndas oskuldsfullhet Katarina Wadstein MacLeod dissekerade i sin avhandling ”Reflections of Girls” 2006.
Året 1994 visades Lena Cronqvists verk på en stor retrospektiv på Liljevalchs. Vad hände sen? frågar Liljevalchs och visar nu Lena Cronqvists fortsatta måleriska utveckling. Tjugo år har förflutit. Ja, vad har skett? Ur de tidigare decenniernas komplexa bildsviter mynnar nu hundratalet renodlade och upprepade rader av samma yttre motiv; självporträtt som konstnär, självporträtt som flicka, självporträtt som färg, flickan som blandvarelse. De räcker för att till brädden fylla ut Liljevalchs alla salar.
Jag skriver yttre motiv, för bakom dem råder alltid osäkerhet om vad Lena Cronqvists upprepade representationer egentligen föreställer. Hennes motiv spelar alltid teater – med självporträttens olika åldrar i alla roller. Scenplatsen utgörs av ateljén, men också av färgen som får agera såväl scengolv som kuliss, ridå och ljussättning. Färgen är arbetsbordet, dissektionsbänken och desken, mentalt övergångsrum och emotionellt framkallningsmedium med masken, dockan, penseln som rekvisita och grimasen som återkommande gestik.
Det är på denna plats som såväl konsten som det inre och det yttre livet utspelar sig. Men bara halvt åtkomliga bakom tecknen och sättet att måla och modellera.
Mycket har sagts om Lena Cronqvists motiviska berättelser. Mindre om hur de är gjorda och hur framställningssättet skapar innehållet. Hennes hantverk är märkligt motsägande, på samma gång fult och vackert, vårdslöst och omsorgsfullt, drivet och oformligt. Frammanat med äggoljetemperans torrhet. Samma fot som målats skickligt, kan i nästa bild målas klantigt. Flickans arm fylls smeksamt ut för att därpå penslas på med en mekanisk skugga som slutar innan tröjärmen tar vid. Det får flickan att se avvisad och tillplattad ut. Avsiktligt, argt eller håglöst? En hand i rättvist format med fungerande fingrar syns i en annan bild förvandlad till ett köttigt nystan med tummen som utväxt. Handlös? Eller en målerisk genväg? I självporträtten händer det att bakgrundsfärgen ändrar läge och gör en u-sväng vid halsen.
Den yta som sällan tycks vara föremål för målerisk kluvenhet är Lena Cronqvists blå målarförkläde; ständigt påknutet, uppvisat som yrkesmarkör och vägg mellan privat och professionellt. Förklädet är en målning i sig, en uppsamlingsyta för omvärldens färgreflektioner, med engelsktrött i botten och med veck och upphöjningar som visar kroppen innanför. När självporträttens ansikten målas stela med ögon som stirrar mer än de ser – ges förklädet liv. Liksom den svarta tröjans röda prickar och den kornblå jackan mot de smaragdgröna byxorna.
I Lena Cronqvists måleri är modellerna klädda i färg. Så ger hon självporträtten namn efter färger: ”Självporträtt, rosa”, 2003. ”Självporträtt med röd och orange handdocka”, 2006. Även flickbilderna betitlas med färg. ”Lilla flicka i röda skor med docka”, 1997 – här stående mitt i Mondrians rutmåleri. Färgen som fri- och trygghetszon. Färg kan inte ljuga. Det kan penseln.
För föreställer raden av sena självporträtt verkligen Lena Cronqvist själv? Eller föreställer de en mask byggda av tecken som bara påminner om henne själv? Munnen föreställer sällan en verklig mun. Den sitter för högt för det, på mustaschens plats, ofta på- eller övermålad med hårda tvärgående penseldrag. Tystad och utan volym, likt en målerisk tvångsupprepning.
I utställningens många självporträtt byggs bildrummet på samma repeterande vis. Där syns konstnären stående bakom sitt mångtydiga färgbord – på samma gång palett, målning, skärm och himmel. Det är här berättelserna tar form; om sorgen, lusten, misströstan och de symboliska avrättningarna, verkställda av den lilla flickan. Och så den slutligen räddningen. Här i gestalt av lång svit änglamålningar (1999-2010) med lån från Giottos tidiga renässansmålningar.
Änglarna anländer med förstånd och inlevelse och vattnar vänligt de uttunnade flickorna med vattenkannor istället för att blåsa i trumpeter. Först i änglarnas ögon och munnar ser jag verklighetens ansikte i Lena Cronqvists måleri – bortom masken.
Bland målningarna visas klungor av skulpturala versioner av flickvarelsen: kippande, glosögd, gungande, lekande eller fromt sittande i buddha-ställning. Men flickans frigjordhet är bedräglig. Med sin överdrivna haka och förkortade mun tycks hon snarare fången i grimasen, snarare tokig än fri, mer skruvad än säregen. Ibland sorgset vanställd, då och då rent lyteskomisk. Jag blir inte klok på hennes bild. Som så ofta i Lena Cronqvists konst befinner sig flickans väsen bakom en gräns dit jag inte når.
Det är utställningens utmaning, att tampas med en bildvärld som är stark, som är intressant, men som samtidigt drar sig undan fastställda kvalitetsbegrepp. Begrepp som bra eller dålig fungerar liksom inte på Lena Cronqvists bildvärld. Den bara är.
Jessica Kempe