Nils Dardel och den moderna tiden.
Moderna Museet, Stockholm.
Visades t o m 14/9-2014.
Konstrecension. Dagens Nyheter Kultur 1 juni 2014.
Året 1919, efter första världskrigets slut, målade Nils Dardel en mycket liten och välklädd dandy som i himmelsblå kostym står mitt i en jättes gröna klohand. Mannen och monstret betraktar varandra. Troll och dandy i samförstånd, skönhetens pakt med odjuret, rå expressionism i möte med sirlig klassicism. ”Gulliver”, heter bilden. Jonathan Swifts äventyrare Gulliver som Nils Dardels dandy – klädd i färg. Konstnären aristokratiskt och bredbent höjd över världen.
Målningen hänger längst in i Moderna Museets nya och omfattande Nils Dardel-utställning, större och långt mer perspektivrik än utställningen 1988. Bilden är liten, råddig och mörk, på håll alls inte särskilt dardelsk, men den rymmer ett nyckeltema.
Först här ser jag Dardels tråd: dandyn som konstnär, aristokrat och dödsföraktande resenär, med färgen och fantasin som motstånd – och kroppens, konstens och klädernas makt att upphäva åtskillnader och skapa nya identiteter.
I Nils Dardels liv och bildvärld blev dandyn en både verklig och fiktiv gestalt, både vägvisare och kompensatorisk utväg. Med dandyns bild kunde såväl tiden som den bisexuelle och hjärtsjuka adelsmannen Nils Dardel förena klassisk tradition med modernistisk revolt och balansera aristokratens överlägsenhet, förakt för det banala, identifikation med outsidern och skräck för arbetarrörelsen.
Målningen ”Gulliver” gavs även en central plats på Mjellby konstmuseums nyseende utställning år 2012: ”Nils Dardel. I skuggan av dandyn”. I katalogen beskrev konst- och modevetaren Patrik Steorn träffsäkert hur det tidiga 1900-talets slanka androgyna dandykultur gav maskuliniteten en ny mansroll och ett alternativ till den ovårdade konstnärsbohemen och nationalromantikens muskeltränade mansideal. Med dandyn klädde man upp sig till frigjort konstverk och kosmopolitisk konstnär, med de offentliga stadsrummen och borgerliga salongerna som scen- och showrum.
I uttolkningarna av Dardels bildvärld har dandyns monsteraspekt och djävulssida länge varit är ett underskattat motiv, trots John Blund-freskens demoniska paraply i Stockholms stadsbibliotek, men skymt av de idealiserade porträtten och skenidylliska allegorierna.
Men när Nils Dardel nu visas för en ny och queermedveten generation med stilen och individualismen som livshållning synliggörs de svartare motiven. På Moderna Museet kan man följa monstrets klohand genom de tematiska salarna, kongenialt färgsatta. I utställningens första och svartmålade rum reser sig Dardels scenografiska jättebild av den vanmäktigt galningen med utspärrade krokfingrar i Pär Lagerkvists pjäs ”Dårhuset” uppförd 1933. Ett relevant intro; Dardels konst som scenografi och teater.
Moderna Museet visar motsatsernas Nils Dardel. Vid ingången exponeras det underskönt slätretuscherade porträttfotografiet från Tokyo 1917. På katalogens omslag syns motbilden. I en närbild ur hans mest kända målning ”Den döende dandyn” 1918 kryper djävulska hårstripor och sataniskt vassa ögonbryn fram under dandyns vackra mask. I utställningens mitt hänger motivet i tre versioner. Där kröker sig dandyns pianofingrar kloaktigt kring handspegeln utsuddade bild, likt den krossade spegelbilden i Oscar Wildes roman ”Dorian Grays porträtt”, (1890).
Varje tid har sin Nils Dardel. Under 1910- och 20-talen representerade hans konst och livsstil modernismens Paris och Centraleuropa, den glidande sexualiteten, flanörmåleriet och den koloniala orientalismen. Och den manlige konstnärens rätt att lämna barnen åt fruarna, hålla sig med älskare, ha det ostädat, att inte bli störd, resa bort och att få vara full.
Exhustrun Thora Dardel har i böcker, böcker och i ett samtal med mig frikostigt berättat hur Nils Dardel badade varje dag, pressade sina kläder, arbetade varje morgon, drack varje eftermiddag, arbetade varje morgon, sniffade kokain, struntade i sitt hjärtfel, famnades hetsigt och blev dödligt kär i den prinsessköna Edita Morris. Som förblev gift. I det berömda porträttet ”Flickan med facklan och det brinnande hjärtat” 1931, är det inte eld hon bär, det är blossande färg.
Kreugerkraschen 1932 och andra världskriget löste upp konstscenen i Paris. I Sverige hårdnade rasnationalismens och kulturkonservatismens attacker mot den moderna konsten – med expressionisten Isaac Grünewald som främsta måltavla. Nils Dardel däremot ansågs relativt ofarlig. Dardels modernism i ljus kostym blev ett kulturellt alibi för överklassen som ville bygga varumärken och få sina porträtt målade.
På 1970-och 80-talen såg man postmodernism i Dardels frisinnade stil-, motiv- och könsrollsblandningar och lade hans dandy tätt intill Orfeus, David Bowie och Michael Jackson.
Idag analyseras Nils Dardel som mode- och gayikon. Fast jag tror att Moderna Museets katalogtexter gör Dardel mer homosexuell och klassöverskridande än han var. I en tidig text konstaterade författaren Erik Blomberg att Nils Dardels herrgårdsaristokrati skapade ett främlingskap inför naturen och att hans konst präglas av fascination för den feodala kulturens överförfining, grymhet, offerritualer, drakar och demoner. Det är sant och tidsaktuellt.
Det är även sant att Nils Dardel lägger till vad auktoritära kulturer raderar bort; dråpligheten, kritiken och ironin. Och inte minst underfundigheten. För vad Moderna Museet verkligen skildrar är Dardels orena korsvägar genom gotikens spetsbågar, pointillismen, expressionismen, kubismen och världens alla kontinenter. Dandyns Grand tour och Nils Dardels bildningsresa.